Det nya bostadsområdet Fixfabriken lånar sitt namn av fabriken som länge låg på samma plats i Majorna. Hit gick tusentals Göteborgare till jobbet under årens lopp. Två av dem var Peter Ivarsson och Dick Eriksson.
Se filmklippet där Peter Ivarsson och Dick Eriksson berättar om att börja arbeta på Fixfabriken.
”Röker du?” Året var 1974 då Peter Ivarsson klev in på Fixfabriken för den sista i en serie av anställningsintervjuer. Tjugosex år gammal stod han som en av två slutkandidater till tjänsten som ordermottagare framför försäljningschefen. ”Nej”, var svaret. Han rökte inte. Så kom det sig att han gick därifrån med ett anställningskontrakt.
På Fixfabriken skulle Peter komma att stanna i trettiosju år, även om arbetsgivaren till följd av ägarbyten så småningom hette Assa OEM. Från rollen som ordermottagare avancerade han med åren till bland annat marknadsansvarig och produktchef.
Om Peter Ivarsson räknas som Fix-veteran, är det inget mot vad Dick Eriksson kan titulera sig. 1960 inledde han sin yrkesbana på Fixfabriken – en bana som fortfarande inte har sett sitt slut. Vid 77 års ålder jobbar han ännu två dagar i veckan på nuvarande Assa OEM:s fabrik i Mölnlycke.
På sextiotalet var arbetsmarknaden för unga en annan än den vi är vana vid idag. När den sextonårige Dick gick in på fabrikskontoret möttes han av frågan om han kunde börja dagen därpå. Väl på plats fick han en mentor som skulle introducera honom till jobbet.
– Första dagen så ville han ha reda på mitt fullständiga namn. ”Ja, jag heter Dick Ove Bertil”, svarade jag. Så pekade han ut mot en lång ståtlig man som stod där och fräste eller svarvade. ”Han heter också Bertil. Men du ser vad lång han är. Men du, vi kan kalla dig för Lille-Bertil.” Och det namnet fick jag och det fick jag behålla hela tiden jag var anställd på Fix. Det var ”Lille-Bertil” vart jag än kom, berättar Dick.
Även om detta första möte kändes lite märkligt för den nyanställde Dick innebar det början på en lång och hjärtlig relation.
– Han blev faktiskt nästan som en andra pappa för mig och jag följde i hans spår hela tiden. Han var chef för verktygsavdelningen och det blev jag också. Han var utvecklingschef och det blev jag med efter honom så han blev ju en riktig mentor, säger Dick.
Peter Ivarssons första period på Fixfabriken innebar också en omställning. Kulturen som rådde på företaget verkade inte märkbart ha påverkats av samtidens anti-auktoritära strömningar.
– Det var något av en chockupplevelse. Jag var ju ganska ung och revolutionär på den tiden och tyckte att jag kom till något väldigt gammalmodigt. Man satt på en lång rad och hade direktör Bengtssons blickar från ena hållet och från andra hållet försäljningschefens. Så man kände sig inte riktigt bekväm inte, säger Peter.
Direktör Bengtsson hette Walter i förnamn och var mannen bakom ”Fix-spanjoletten”, konstruktionen som hade lagt grunden för hela verksamheten. Vid den här tiden ägde och basade han fortfarande över fabriken. Bengtssons närvaro var påtaglig och reglerna åt det hårda hållet. Något som ibland ledde till små handlingar av tyst revolt.
– De första dagarna undrade jag ”är det aldrig någon kafferast” och det var det ju inte. Men däremot så var där någon som knackade en på ryggen ibland och så kom kaffekannan och transporterades under skrivbordet, berättar Peter.
De första dagarna undrade jag ”är det aldrig någon kafferast” och det var det ju inte.
Peter Ivarsson
När Medbestämmandelagen klubbades igenom år 1976 fick förkortningen MBL en egen innebörd på företaget: ”Med Bengtssons Ledning”, skämtade man. Dick Eriksson tror att få av dagens unga hade trivs med förutsättningarna som rådde:
– Fixfabriken var ju byggd så att det fanns olika skepp med de olika tillverkningsmetoderna, det var pressning och montering. Där var kanske ett trettiotal människor på varje sånt här skepp och när man satte igång där på morgonen så stängdes dörrarna. Varje avdelning var isolerad och man var väldigt påpassad hela tiden. Folk satt vid sina maskiner och där skulle de sitta tills klockan ringde och det var rast. Det hade inte folk funnit sig i idag, det tror jag inte ser du.
Men Fixfabriken var trots allt under ständig utveckling. Det gällde arbetsmiljön som blev både bekvämare och friare med tiden och det gällde innovationerna som drev verksamheten framåt.
När Walter Bengtsson stötte på problem i livet, då löste han dem. Ett stort antal av hans patenterade konstruktioner föddes ur en frustration över att saker inte var bättre gjorda. Det kunde gälla låsanordningen till fiskeväskan eller en tandpetare. När idéerna kom var det bråttom att utveckla dem. Skisserna fick göras på det som fanns i närheten, vilket allt som oftast var – skokartonger.
– Han hade väl hela garderoben full av skokartonger så det var väl det som fanns till hands när han vaknade på natten eller morgonen och kom på en idé. För att inte glömma den på morgonen så skissade han ner den och så fick vi en överdel av en skokartong med en skiss på. ”Gör något av detta pojkar”. Och det gjorde vi, berättar Dick.
Ett sammansvetsat team av konstruktörer, verktygsmakare och maskinbyggare skred till verket vare gång en ny produkt skulle tas fram på fabriken. Både Dick och Peter beskriver mentaliteten som sporrande och utvecklade och båda två fick möjlighet att avancera och prova nya roller allt eftersom. Att jobba för Walter Bengtsson var både krävande och spännande, menar de.
– Rent generellt tyckte jag väldigt mycket om den mannen. Och jag tycker att han var rättvis. Skötte man sig så var han schysst va, det var inget att snacka om, säger Dick.
Så fick vi en överdel av en skokartong med en skiss på. ”Gör något av detta pojkar”. Och det gjorde vi.
Dick Eriksson
Peter Ivarsson fyller i:
– Jag stannade i trettiosju år och det blev bara bättre och bättre med tiden. Man fick större frihet efter hand. Jag blev försäljare och fick komma ut och resa, det var en trevlig period. Sen gillade jag marknadsföring och fick hand om utställningar, mässor och kataloger. Det lade jag mycket tid på och det var roligt.
Kanske är det inte så konstigt att så många decennier på en och samma arbetsplats också lägger grunden för långa vänskaper. Tack vare Fixfabriken hittade Dick och Peter vänner för livet – både i varandra och bland de övriga gamla Fix-veteraner som ses på regelbundna återträffar. För Peter Ivarsson har det blivit ett specialintresse att hålla minnet av fabriken vid liv.
– Jag tror att det har ett visst värde för folket i Majorna och för dem som är intresserade av historia och kanske även för dem som kommer att bosätta sig i området att veta vad som har funnits tidigare på den här platsen. Och sen är det ju en allmän industrihistoria som jag tycker att man ska bevara för framtiden.
Bra historier finns det gott om bland dem som var med under Fixfabrikens glansdagar i Majorna. Ett par gånger om året – pandemiåret 2020 undantaget – brukar Peter sammankalla ett gott gäng från den forna fabriken.
– Det som är väldigt roligt då, det är att vi berättar gamla minnen från Fixtiden. Och alltså, där skulle ni vara med. Det är grejer det.
Det som är väldigt roligt då, det är att vi berättar gamla minnen från Fixtiden. Och alltså, där skulle ni vara med. Det är grejer det.
Peter Ivarsson